Att kvittra

Twitter.
Jag är såld på Facebook och har inte riktigt förstått tjusningen med Twitter om jag ska vara ärlig, men de senaste dagarna har jag åtminstone lite ändrat åsikt. Sett någon form av vits med företeelsen.
Dels pratade jag med en kollega (som också är svensklärare)som berättade hur mycket tankearbete hon la ner på att få de här 140 tecknen så perfekta som möjligt. Att få sagt allt man vill med så få ord som möjligt, och att inläggen gärna ska vara lite tänkvärda. Bara det var nytt för mig. Tänkvärda? Jo, det är klart... Mina egna statusuppdateringar på FB är mer i stil med "ligger i soffan och slappar. Vad ska hända idag?" typen.
När jag sen tänkte vidare på vad jag egentligen är intreserad av på FB, så är det ju statusuppdateringarna. Och mer än en gång har jag retat mig på att de försvinner i mängden av andra saker som dyker upp på min sida. Visst kan jag sätta den på statusuppdateringar endast, men då är jag rädd att missa något. Twitter är ju en slags renodlad FB kan man säga. Bara statusuppdateringar. Bara info om vad mina vänner gör och tänker på, och det är ju det jag är ute efter.
Man kan också få en helt annan bild av någon genom Twitter jämfört med t ex bloggar. Jag följer t ex IT-mammans blogg som jag verkligen gillar, men på Twitter ser jag en helt annan sida. Bloggen är klar, konkret och full av bra idéer - Twittern är rörig, personlig och förvirrad, men också full av bra idéer. Kanske kan Twittern också vara det man säger utan att tänka så att säga? Ett mer omedelbart och spontant kommunikationssätt?

Jag vet inte om mitt Twitter-konto kommer att vara särskilt aktivt, för jag känner att så många fler i min omgivning finns på Facebook, men jag är glad att jag fick se en annan sida och förstå tjusingen lite mer.

Här är mitt konto.